Möte med kvinnogrupper och Women Information Window

Under vår tid i Morogoro fick vi möjlighet att bo på en tanzanisk folkhögskola, Bigwa FDC, där vi kunde följa skolans olika verksamheter samt andra projekt som var förlagda i skolans lokaler. VI upplevde skolan som väldigt modern och det verkade finnas en stor medvetenhet gällande kvinnans rätt till utbildning, kvinnans position i samhället, statusförhållanden, yrkesval och dylikt. På skolan kunde man till exempel se flickor som gick på elektriker-, snickar- och fordonsutbildning samt killar som läste om matlagning, hälsa och odling. 

En verksamhet som bedrevs i skolans lokaler var WIW (Women Information Window), där Theresia Shayo, en av lärarna var huvudansvarig. WIW är ett statligt finansierat delprojekt till Women Information Center som grundades i Dar es Salaam 2003. Projektet går ut på att uppmuntra kvinnor  att organisera sig i kvinnogrupper och därefter erbjuda dem information och utbildning av olika slag. Utöver stöd i form av information kunde WIW, och då staten erbjuda en typ av mikrolån. Detta skedde under förutsättning att gruppen visade sig välfungerande och redan hade startat en gemensam välfungerande kassa.

WIW arbetade också med att informera kvinnor om möjligheten till att ansluta sig till en kvinnogrupp samt vikten av information och kunskap. Detta för att som kvinna kunna stärka sin position och skapa sig bättre förutsättningar i samhället.  Vi träffade ett antal kvinnogrupper som hade sin samlingsplats på skolan och fick möjlighet att intervjua några av dessa för att få större inblick i hur deras arbete fungerande.

WIW har fyra huvudkontor i Tanzania med många filialer utspridda över hela landet. Det gör att de har möjlighet att nå ut till fler kvinnor och att komma i kontakt med kvinnor på landsbygden där kunskap och information är väldigt svårtillgänglig.

Shpresa och Fanny

Helgen i Manga Hill

På torsdagen besökte vi skolan där Tom arbetade, Joy Primary school. Satt i drygt en timme och pratade med ägaren, Peter Mdodo. En mycket sympatisk man. Han berättade om det kenyanska skolsystemet.   Och om att han borrat en brunn bredvid skolan som var 114 m djup och kan pumpa upp till 6 000 liter vatten/timme.

Målet var att bygga rör ut till hela byn. Det kändes väldigt bra med tanke på att vi större delen av vår vistelse i Ndhiwa inte hade något vatten. Tänk vad en person med ambitioner kan göra! Vattnet skulle kosta 3 shilling per bucket. Nu betalar vi ca 100 shilling for en liter vatten i affären, coca cola company så klart. 

Fredagen var dagen. Dagen vi skulle sova i byn. Lite nervösa och med spridda förväntningar anlände vi på morgonen. Alla var så glada och mottog oss med öppna armar. Vi gick runt hela dagen och intervjuade familjer. Gjorde två familjeporträtt som jag tror blir väldigt bra.

Vi pratade även med de personer som fått nya LifeStraws några veckor tidigare när några från WAIK hade varit där. Vi undrade hur det fungerade, vilka skillnader familjen kände av, vilka som använder reningsverket osv. När det var läggdags låg vi och fnissade ett tag. Över hur långt hemifran vi var. Liggande i en lerhydda, delade vi alla fyra på en liten säng, vägg i vägg med en stor familj som vi precis lärt känna. Det var intressant!

Intervju med Ruth, tonårsdotter i en familj i Manga Hill

Morgonsolen lyser upp Manga Hill och Axel och Sofia

Vaknade tidigt lördag morgon av att Tom gick ut på åkern och barnen började fixa frukost. Sen följde vi med Tom till hans kyrka. Seventh-day Adventist Church. Mycket speciellt. Alla pratade på luo. Toms dotter Viktorin satt bredvid mig och översatte viskande till engelska. Ingen av oss har mycket vana från kyrkan hemma i Sverige, men det här liknar ingenting vi sett.

Efter en timme gick vi vidare till St Elisabeth Hospital. Manga Hills närmaste sjukstuga. Där fick vi en rundtur och allting var mycket nytt. En kvinna från Schweiz hade finansierat bygget  2008. Vi bad om statistik, hade personalen märkt någon skillnad före och efter att byborna hade börjat använda LifeStraws? Var det någon skillnad på vilja sjukdomar de sökt hjälp för, innan/efter? Hur kan man betala? Nekar sjukhuset om man inte har pengar? Vilka är de vanligaste sjukdomarna? Personalen var mycket hjälpsam. Vi har fått många bra svar!

Dagen avslutades med mat och spel i Toms hus. Vi hade med oss bärbart schack och fia med knuff. Alla var nyfikna och precis före läggdags spelade  vi kort, sjuan, tillsammans. En mycket bra helg med andra ord!

Rosalyn, en av Toms fruar försöker få Sofia att äta ännu mer mandasi (en degklump)

Viktorin, Toms dotter, häller upp kenyanskt te och har förberett chapati till lunch.  

Under projektets gång fick vi även ett heldagsmöte med PLAN International. Och medverka på en informationsdag som handlade om vikten av vatten och sanitet. Då pratade vi inför 1 000 personer! Jag har inte riktigt smält det ännu. Vårt projektet var otroligt givande, hade ingen aning om i förväg vad vi skulle få uppleva. Nu ska vi ta god tid till reflektion...

Tack för oss / Vattengruppen.

Sofia

En del av publiken på informationsdagen på Ndisi Primary school. 700 elever och 300 vuxna närvarade. 

Manga Hill

Mitt namn är Sofia Wiklund och jag har mitt projekt tillsammans med Therese Mörk, Axel Kollberg och Karin Nilsson. Vi hade turen att i Sverige få kontakt med en liten svensk organisation, WAIK. De arbetar för att förse människor i Nyanzaprovinsen i Kenya med rent dricksvatten. Vi visste sedan innan att det var vattenfrågor vi var intresserade av, så det passade oss perfekt. Under hösten har vi träffat representanter från WAIK på en kaffe och kommit fram till bra arbetsuppgifter åt oss. Det kändes skönt att vi hade ett litet hum om vad vi skulle göra när vi började var svettiga matatu-resa från Kisumu till lilla Ndhiwa, utanför Homa Bay.

Vi kom fram måndagen den 13 feb. Dagen efter åkte vi till Manga Hill. 40 minuter picki picki (motorcykel) upp i bergen. Först på en asfalterad väg, sen på ängar och över grodor. Det är verkligen långt ut på landet. Det är i denna by som vi skulle spendera den största tiden av vårt projekt. WAIK hade tidigare delat ut vattenreningsverk, LifeStraws. En familj kan filtrera upp till 18000 liter vatten innan den slutar fungera. I ungefär 2-3 år räcker det för en normalstor familj. Det ar en kortsiktig lösning. Föreningen hoppas även på att kunna hjälpa till med en mer långsiktig lösning! Och vår uppgift var att gå runt och dokumentera, fotografera. Se om alla förstod hur allting fungerade.

Alla familjer bodde utspridda i lerhyddor. Nar jag hade fått byn beskriven för mig hade jag föreställt mig en liten gata med massor av hus överallt. Men det är mer familjegrupper av hyddor utspridda på otroligt stora ytor. Tom, vår kontakt i byn sa att det uppskattningsvis finns 400 tomter och att det bor drygt 1000 personer i Manga Hill.

Therese och jag och en familj som vi har intervjuat.

Vi gick runt i drygt tre timmar för att hälsa på alla och se hur de använde sina LifeStraws. Vad utmattad man blev. Men det var underbart uppfriskande! Och vilken kulturkrock. För i varje hus vi gick in i bad familjen en bön. Man är tvungen att tacka ja till allt som erbjuds. Som tur var hade vi lyckats förmedla att vi var vegetarianer. Så vi såg inga tarmar eller liknande. Men det blev mycket kenyanskt te (vatten, lite mjölk och chokladpulver) och chapati. Vi kändes oss välkomna, alla var vänliga och tillmötesgående.

Vi frågade en kvinna, Tabita, vad som var den största förändringen i byn sen hon flyttade dit på 70- talet. Hon svarade ärligt att den största förändringen skedde förra året, januari 2010, när hon kunde börja rena sitt vatten. Då började vi inse hur stort det här faktiskt är!

                   Hemma hos Tabita. Vi skalar jordnötter till lunch.

Tom och hans två barn. 

Vi träffade Toms två fruar Rosalyne och Benta. Polygami är väldigt vanligt i Kenya. Karin, djurälskaren i gruppen blev kär i familjens hundvalp. De döpte hunden efter henne. Vi spenderade 2 nätter i Manga Hill i helgen. Mer om det i ett senare inlägg.

Karin hämtar vatten som ska renas.

Sofia

Från en etta till en femma i Awasi

Ahero är den flod som varje år torkar ut och varje år översvämmas. Landskapet i Nyando - regionen som Awasi är en del av är vackert, bakom de flacka fälten ligger berget Nyando. När det regnat är fälten gröna och frodiga.

Eftersom berget finns där, så stoppar det vattnet från att rinna undan, det regnar ned från berget när det regnar kan man säga. Då blir det översvämning. Victoriasjön stoppar från andra hållet och de som bor i Awasi är fångade emellan. När det sedan blir torka så torkar marken ut och det blir svårt att odla, svårt att överleva.

Men människorna som bor där strävar på, många har fått utbildning av den lokala Röda Kors-brasnchen i hur de ska hantera en katastrof, man har byggt och fortsätter att bygga vallar för att vattnet inte ska översvämma tex toaletter, rasa skolor och hus.

Jag har åkt över Ahero ett antal gånger, dels för att komma till Kisumu, dels för att besöka branschen i Awasi. Om Kisumu är varmt, så är Awasi varmare.

Nu när jag besöker branschen och möter Kennedy S Mulama (bransch co-ordinator), Allan (volontär) och de andra är det ett varmt och välkommet återseende. Jag känner mig alltid välkommen och jag kan se de förändringar som sker. Bland annat sitter volontärerna och skriver ansökningar och scheman över planerade workshops och utbildningstillfällen de ska ha. Jag tror till och med att de skriver en budget. Lokalen är liten, den är L-formad och ett rum på ca 20 kvadratmeter. En råtta kilar förbi i taket. Utanför står branschens transportmedel, en motorcross.

Nu, berättar Kennedy, håller vi på att bygga ett nytt hus. Kom ska jag visa det nya kontoret!

Wow! tänker jag, äntligen kan de flytta ur de små, små lokalerna som de varit i, i flera år.

Vi tar oss över den farliga vägen där det bara ett par dagar senare kommer att ske en bilolycka med 28 döda. Sedan går vi en bit i värmen, vi passerar den lokala Barnombudsmannen och kontoret för IDPs – Internally Displaced Persons. En liten sträcka till och vi är framme vid bygget. Väggarna har kommit på plats, tegelstenar och betong, pinnar som håller saker på plats. Byggjobbarna stretar på i värmen och en kvinna bevakar bygget.

'På fredag ska taket på' säger hon glatt.

'Här Pija' säger Kennedy och pekar på ett blivande rum 'är ditt nya kontor'. Han ler stort och jag ser hoppet om en annan framtid, om ett Röda Kors som kan utveckla andra delar än Katastrof och beredskapsarbete. Katastroferna är ett återkommande faktum, men det finns mycket annat som det lokala Röda Korset kan och vill fokusera på. Peer-education i skolor, fredsarbete inför det kommande valet. Taket har inte kommit på plats på fredagen får jag veta, men det kommer, det kommer. Nu är bygget igång. Framtidstron finns där och det regionala Röda Korset som stöttar.

Röda korset växer och frodas, nästa gång jag kommer till Awasi är bygget klart, det är jag säker på och branschen kan fortsätta utveckla sina verksamheter.

Torsdag i Kisumu

Det är torsdag morgon. Jag vaknar tidigt av tystnaden som omsluter Kisumu. Det karaktäristiska motorljudet från piki-pikis eller det vanliga ljudet från människorna på gatan. Det är redan varmt även om klockan inte passerat nio. Victoriasjön vibrerar av hettan. Värmen slår mot mig när jag möter min kompis Joseph.
Två av kursdeltagarna är sjuka och behöver transport in till sjukhuset. Inget allvarligt, men ett besök på sjukhuset är nödvändigt. Joseph har hjälpt mig att hyra en bil och hans kompis Jack är chaufför för dagen.

Vi sätter oss i bilen för att åka och tanka. Jag undrar varför det är så lite trafik. 'The president is coming' säger Joseph. Ja, just det. Folk har ju pratat om det i dagar nu. Flera gator är avstängda just för detta besök.

'I wish it was like this calm every day' säger Joseph och suckar.
Presidenten som är Kikuy är inte jättepopulär i detta Luo-dominerade område, men har är ändå president och en kändis man vill se. Under den korta färden till macken och tillbaka räknar jag till nio poliser och ett antal militärer som är ute denna dag. Jag tror aldrig jag har sett så många poliser under en och samma dag förut, men de vill väl också se Mr Kibaki.

Presidenten har kommit till Kisumu för att inviga den nya internationella flygplatsen. En strategisk hållpunkt för att utveckla Nyanza-regionen. Vi tankar bilen på OiLibya och åker tillbaka till mitt hotell. Jack hämtar upp kursdeltagarna en bra bit utanför Kisumu och kör dem till Aga Khan-sjukhuset, några timmar senare har de fått både energi och medicin i sig. Jag väntar ut hettan på mitt rum och lyssnar till den ovanliga tystnaden i stan. Dagen förflyter, en del av ljuden återkommer, men tystnade i Kisumu är överhängande. På kvällen hör jag så ett sorl och tutor. Folk är ute på gatan, hurrar, visslar, ropar. Presidenten och hans kortege drar förbi. På fem minuter är det hela över. Nu återkommer de vanliga gatuljuden i Kisumu, piki-pikis, tutande tuk-tuks och snacket på gatan. Precis som vanligt.

/Pija

Hej allihopa!

Efter två fantastiska veckor i Kisumu splittras nu gruppen och åker ut på olika projekt i Kenya och Tanzania. Det vi har lärt oss av vår tid på Red Cross Kisumu branch går inte att beskriva med ord, men utbytet har varit enormt och vi kommer aldrig att glömma det vi upplevt här!

På onsdagen avslutade vi vår tid på branschen genom att ha en klassisk svensk runda, där alla fick säga vad de tyckte och tänkte om de två veckorna som jag (Paulina), Sofia, Karin, Fanny och Axel varit närvarande. Det blev många varma ord och fina tacktal, och vi avslutade genom att bjuda alla på frukt, läsk och godis. Högtalarna plockades fram, bord plockades undan och det hann bli lite festlig stämning innan skolan, som ligger bredvid, klagade på att volymen var för hög. Ett gott betyg till stämningen på vår sista dag, tycker jag!

Avskedsrunda med frukt.

Det är lite vemodigt att lämna Kisumu, men också spännande att resa vidare och få nya spännande upplevelser! Vi har alla kommit varandra lite närmre än innan, och vi delar två oförglömliga veckor tillsammans! Vem vet, kanske kommer vi tillbaka till Kisumu i framtiden…

Många hälsningar till alla er där hemma!
Paulina och Kisumugruppen

Våra upplevelser i Awazi!

Måndag 30 januari åkte Nyandogruppen: Emma, Therese, Annica och jag samt vår lärare Pija från Kisumu till en liten stad som heter Awazi. Man kan kanske inte ens kalla det stad, mer en väg med lite hus och marknad på båda sidor. Vi kom fram till Röda Korsets kontor runt 12.00 och fick hälsa på alla volontärer och koordinator Kennedy.

Rödakorsaren Kennedy tillsammans med Therese, Annica, Amuta, Sunniva och Emma

Pija lämnade oss och vi checkade in på "Awazi guest house", som är ett hotell drivet av änkor från stad. De var verkligen superhärliga! De tog alla hand om Annica och Emma när de var sjuka. Varje dag sen i måndags (30 januari – 3 februari och 6 - 8 februari) har vi haft fullt program. Vi har fått chansen att se så himla mycket. Vi har besökt skolor, deltagit i flera community member möten om CLTS (Community Led Total Sanitation).

Ett program som Röda korset håller i som handlar om att elever i skolan ska lära sig mer om hygien och hälsa. Det var verkligen superintressant. Eftersom området är präglat av årliga översvämningar som förstör byggnader och orsakar många vattenburna sjukdomar som är dödliga, är det ett måste att Röda korset utbildar och informerar lokalbefolkningen i disaster management! Under ett möte delade Röda korset ut myggnät till dem som bor nära floden, som en förberedelse inför kommande översvämningar då malariamyggen blir aggressivare.

Vi har besökt borgmästaren, ett människorättskontor, barndepartementet, en "child foundation", sockerfabrik mm.

Efter ett tag utökades Nyandogruppen med vår kurskamrat Amuta. Så nu var vi fem glada tjejer som ville se och göra allt som volontärerna hade planerat för oss.

Vid närmare eftertanke är det helt otroligt att vi lyckades genomföra alla aktiviteter som de hade satt upp på schemat åt oss. Vi är så tacksamma för all hjälp och engagemang de visade oss!

Vi hoppas alla att vi kommer tillbaka en dag och ser hur allt ser ut då, tills dess ”tutaonana” (vi ses på swahili)!
Hälsning från Sunniva och Nyandogruppen