Möte med kvinnogrupper och Women Information Window

Under vår tid i Morogoro fick vi möjlighet att bo på en tanzanisk folkhögskola, Bigwa FDC, där vi kunde följa skolans olika verksamheter samt andra projekt som var förlagda i skolans lokaler. VI upplevde skolan som väldigt modern och det verkade finnas en stor medvetenhet gällande kvinnans rätt till utbildning, kvinnans position i samhället, statusförhållanden, yrkesval och dylikt. På skolan kunde man till exempel se flickor som gick på elektriker-, snickar- och fordonsutbildning samt killar som läste om matlagning, hälsa och odling. 

En verksamhet som bedrevs i skolans lokaler var WIW (Women Information Window), där Theresia Shayo, en av lärarna var huvudansvarig. WIW är ett statligt finansierat delprojekt till Women Information Center som grundades i Dar es Salaam 2003. Projektet går ut på att uppmuntra kvinnor  att organisera sig i kvinnogrupper och därefter erbjuda dem information och utbildning av olika slag. Utöver stöd i form av information kunde WIW, och då staten erbjuda en typ av mikrolån. Detta skedde under förutsättning att gruppen visade sig välfungerande och redan hade startat en gemensam välfungerande kassa.

WIW arbetade också med att informera kvinnor om möjligheten till att ansluta sig till en kvinnogrupp samt vikten av information och kunskap. Detta för att som kvinna kunna stärka sin position och skapa sig bättre förutsättningar i samhället.  Vi träffade ett antal kvinnogrupper som hade sin samlingsplats på skolan och fick möjlighet att intervjua några av dessa för att få större inblick i hur deras arbete fungerande.

WIW har fyra huvudkontor i Tanzania med många filialer utspridda över hela landet. Det gör att de har möjlighet att nå ut till fler kvinnor och att komma i kontakt med kvinnor på landsbygden där kunskap och information är väldigt svårtillgänglig.

Shpresa och Fanny

Helgen i Manga Hill

På torsdagen besökte vi skolan där Tom arbetade, Joy Primary school. Satt i drygt en timme och pratade med ägaren, Peter Mdodo. En mycket sympatisk man. Han berättade om det kenyanska skolsystemet.   Och om att han borrat en brunn bredvid skolan som var 114 m djup och kan pumpa upp till 6 000 liter vatten/timme.

Målet var att bygga rör ut till hela byn. Det kändes väldigt bra med tanke på att vi större delen av vår vistelse i Ndhiwa inte hade något vatten. Tänk vad en person med ambitioner kan göra! Vattnet skulle kosta 3 shilling per bucket. Nu betalar vi ca 100 shilling for en liter vatten i affären, coca cola company så klart. 

Fredagen var dagen. Dagen vi skulle sova i byn. Lite nervösa och med spridda förväntningar anlände vi på morgonen. Alla var så glada och mottog oss med öppna armar. Vi gick runt hela dagen och intervjuade familjer. Gjorde två familjeporträtt som jag tror blir väldigt bra.

Vi pratade även med de personer som fått nya LifeStraws några veckor tidigare när några från WAIK hade varit där. Vi undrade hur det fungerade, vilka skillnader familjen kände av, vilka som använder reningsverket osv. När det var läggdags låg vi och fnissade ett tag. Över hur långt hemifran vi var. Liggande i en lerhydda, delade vi alla fyra på en liten säng, vägg i vägg med en stor familj som vi precis lärt känna. Det var intressant!

Intervju med Ruth, tonårsdotter i en familj i Manga Hill

Morgonsolen lyser upp Manga Hill och Axel och Sofia

Vaknade tidigt lördag morgon av att Tom gick ut på åkern och barnen började fixa frukost. Sen följde vi med Tom till hans kyrka. Seventh-day Adventist Church. Mycket speciellt. Alla pratade på luo. Toms dotter Viktorin satt bredvid mig och översatte viskande till engelska. Ingen av oss har mycket vana från kyrkan hemma i Sverige, men det här liknar ingenting vi sett.

Efter en timme gick vi vidare till St Elisabeth Hospital. Manga Hills närmaste sjukstuga. Där fick vi en rundtur och allting var mycket nytt. En kvinna från Schweiz hade finansierat bygget  2008. Vi bad om statistik, hade personalen märkt någon skillnad före och efter att byborna hade börjat använda LifeStraws? Var det någon skillnad på vilja sjukdomar de sökt hjälp för, innan/efter? Hur kan man betala? Nekar sjukhuset om man inte har pengar? Vilka är de vanligaste sjukdomarna? Personalen var mycket hjälpsam. Vi har fått många bra svar!

Dagen avslutades med mat och spel i Toms hus. Vi hade med oss bärbart schack och fia med knuff. Alla var nyfikna och precis före läggdags spelade  vi kort, sjuan, tillsammans. En mycket bra helg med andra ord!

Rosalyn, en av Toms fruar försöker få Sofia att äta ännu mer mandasi (en degklump)

Viktorin, Toms dotter, häller upp kenyanskt te och har förberett chapati till lunch.  

Under projektets gång fick vi även ett heldagsmöte med PLAN International. Och medverka på en informationsdag som handlade om vikten av vatten och sanitet. Då pratade vi inför 1 000 personer! Jag har inte riktigt smält det ännu. Vårt projektet var otroligt givande, hade ingen aning om i förväg vad vi skulle få uppleva. Nu ska vi ta god tid till reflektion...

Tack för oss / Vattengruppen.

Sofia

En del av publiken på informationsdagen på Ndisi Primary school. 700 elever och 300 vuxna närvarade. 

Manga Hill

Mitt namn är Sofia Wiklund och jag har mitt projekt tillsammans med Therese Mörk, Axel Kollberg och Karin Nilsson. Vi hade turen att i Sverige få kontakt med en liten svensk organisation, WAIK. De arbetar för att förse människor i Nyanzaprovinsen i Kenya med rent dricksvatten. Vi visste sedan innan att det var vattenfrågor vi var intresserade av, så det passade oss perfekt. Under hösten har vi träffat representanter från WAIK på en kaffe och kommit fram till bra arbetsuppgifter åt oss. Det kändes skönt att vi hade ett litet hum om vad vi skulle göra när vi började var svettiga matatu-resa från Kisumu till lilla Ndhiwa, utanför Homa Bay.

Vi kom fram måndagen den 13 feb. Dagen efter åkte vi till Manga Hill. 40 minuter picki picki (motorcykel) upp i bergen. Först på en asfalterad väg, sen på ängar och över grodor. Det är verkligen långt ut på landet. Det är i denna by som vi skulle spendera den största tiden av vårt projekt. WAIK hade tidigare delat ut vattenreningsverk, LifeStraws. En familj kan filtrera upp till 18000 liter vatten innan den slutar fungera. I ungefär 2-3 år räcker det för en normalstor familj. Det ar en kortsiktig lösning. Föreningen hoppas även på att kunna hjälpa till med en mer långsiktig lösning! Och vår uppgift var att gå runt och dokumentera, fotografera. Se om alla förstod hur allting fungerade.

Alla familjer bodde utspridda i lerhyddor. Nar jag hade fått byn beskriven för mig hade jag föreställt mig en liten gata med massor av hus överallt. Men det är mer familjegrupper av hyddor utspridda på otroligt stora ytor. Tom, vår kontakt i byn sa att det uppskattningsvis finns 400 tomter och att det bor drygt 1000 personer i Manga Hill.

Therese och jag och en familj som vi har intervjuat.

Vi gick runt i drygt tre timmar för att hälsa på alla och se hur de använde sina LifeStraws. Vad utmattad man blev. Men det var underbart uppfriskande! Och vilken kulturkrock. För i varje hus vi gick in i bad familjen en bön. Man är tvungen att tacka ja till allt som erbjuds. Som tur var hade vi lyckats förmedla att vi var vegetarianer. Så vi såg inga tarmar eller liknande. Men det blev mycket kenyanskt te (vatten, lite mjölk och chokladpulver) och chapati. Vi kändes oss välkomna, alla var vänliga och tillmötesgående.

Vi frågade en kvinna, Tabita, vad som var den största förändringen i byn sen hon flyttade dit på 70- talet. Hon svarade ärligt att den största förändringen skedde förra året, januari 2010, när hon kunde börja rena sitt vatten. Då började vi inse hur stort det här faktiskt är!

                   Hemma hos Tabita. Vi skalar jordnötter till lunch.

Tom och hans två barn. 

Vi träffade Toms två fruar Rosalyne och Benta. Polygami är väldigt vanligt i Kenya. Karin, djurälskaren i gruppen blev kär i familjens hundvalp. De döpte hunden efter henne. Vi spenderade 2 nätter i Manga Hill i helgen. Mer om det i ett senare inlägg.

Karin hämtar vatten som ska renas.

Sofia

Från en etta till en femma i Awasi

Ahero är den flod som varje år torkar ut och varje år översvämmas. Landskapet i Nyando - regionen som Awasi är en del av är vackert, bakom de flacka fälten ligger berget Nyando. När det regnat är fälten gröna och frodiga.

Eftersom berget finns där, så stoppar det vattnet från att rinna undan, det regnar ned från berget när det regnar kan man säga. Då blir det översvämning. Victoriasjön stoppar från andra hållet och de som bor i Awasi är fångade emellan. När det sedan blir torka så torkar marken ut och det blir svårt att odla, svårt att överleva.

Men människorna som bor där strävar på, många har fått utbildning av den lokala Röda Kors-brasnchen i hur de ska hantera en katastrof, man har byggt och fortsätter att bygga vallar för att vattnet inte ska översvämma tex toaletter, rasa skolor och hus.

Jag har åkt över Ahero ett antal gånger, dels för att komma till Kisumu, dels för att besöka branschen i Awasi. Om Kisumu är varmt, så är Awasi varmare.

Nu när jag besöker branschen och möter Kennedy S Mulama (bransch co-ordinator), Allan (volontär) och de andra är det ett varmt och välkommet återseende. Jag känner mig alltid välkommen och jag kan se de förändringar som sker. Bland annat sitter volontärerna och skriver ansökningar och scheman över planerade workshops och utbildningstillfällen de ska ha. Jag tror till och med att de skriver en budget. Lokalen är liten, den är L-formad och ett rum på ca 20 kvadratmeter. En råtta kilar förbi i taket. Utanför står branschens transportmedel, en motorcross.

Nu, berättar Kennedy, håller vi på att bygga ett nytt hus. Kom ska jag visa det nya kontoret!

Wow! tänker jag, äntligen kan de flytta ur de små, små lokalerna som de varit i, i flera år.

Vi tar oss över den farliga vägen där det bara ett par dagar senare kommer att ske en bilolycka med 28 döda. Sedan går vi en bit i värmen, vi passerar den lokala Barnombudsmannen och kontoret för IDPs – Internally Displaced Persons. En liten sträcka till och vi är framme vid bygget. Väggarna har kommit på plats, tegelstenar och betong, pinnar som håller saker på plats. Byggjobbarna stretar på i värmen och en kvinna bevakar bygget.

'På fredag ska taket på' säger hon glatt.

'Här Pija' säger Kennedy och pekar på ett blivande rum 'är ditt nya kontor'. Han ler stort och jag ser hoppet om en annan framtid, om ett Röda Kors som kan utveckla andra delar än Katastrof och beredskapsarbete. Katastroferna är ett återkommande faktum, men det finns mycket annat som det lokala Röda Korset kan och vill fokusera på. Peer-education i skolor, fredsarbete inför det kommande valet. Taket har inte kommit på plats på fredagen får jag veta, men det kommer, det kommer. Nu är bygget igång. Framtidstron finns där och det regionala Röda Korset som stöttar.

Röda korset växer och frodas, nästa gång jag kommer till Awasi är bygget klart, det är jag säker på och branschen kan fortsätta utveckla sina verksamheter.

Torsdag i Kisumu

Det är torsdag morgon. Jag vaknar tidigt av tystnaden som omsluter Kisumu. Det karaktäristiska motorljudet från piki-pikis eller det vanliga ljudet från människorna på gatan. Det är redan varmt även om klockan inte passerat nio. Victoriasjön vibrerar av hettan. Värmen slår mot mig när jag möter min kompis Joseph.
Två av kursdeltagarna är sjuka och behöver transport in till sjukhuset. Inget allvarligt, men ett besök på sjukhuset är nödvändigt. Joseph har hjälpt mig att hyra en bil och hans kompis Jack är chaufför för dagen.

Vi sätter oss i bilen för att åka och tanka. Jag undrar varför det är så lite trafik. 'The president is coming' säger Joseph. Ja, just det. Folk har ju pratat om det i dagar nu. Flera gator är avstängda just för detta besök.

'I wish it was like this calm every day' säger Joseph och suckar.
Presidenten som är Kikuy är inte jättepopulär i detta Luo-dominerade område, men har är ändå president och en kändis man vill se. Under den korta färden till macken och tillbaka räknar jag till nio poliser och ett antal militärer som är ute denna dag. Jag tror aldrig jag har sett så många poliser under en och samma dag förut, men de vill väl också se Mr Kibaki.

Presidenten har kommit till Kisumu för att inviga den nya internationella flygplatsen. En strategisk hållpunkt för att utveckla Nyanza-regionen. Vi tankar bilen på OiLibya och åker tillbaka till mitt hotell. Jack hämtar upp kursdeltagarna en bra bit utanför Kisumu och kör dem till Aga Khan-sjukhuset, några timmar senare har de fått både energi och medicin i sig. Jag väntar ut hettan på mitt rum och lyssnar till den ovanliga tystnaden i stan. Dagen förflyter, en del av ljuden återkommer, men tystnade i Kisumu är överhängande. På kvällen hör jag så ett sorl och tutor. Folk är ute på gatan, hurrar, visslar, ropar. Presidenten och hans kortege drar förbi. På fem minuter är det hela över. Nu återkommer de vanliga gatuljuden i Kisumu, piki-pikis, tutande tuk-tuks och snacket på gatan. Precis som vanligt.

/Pija

Hej allihopa!

Efter två fantastiska veckor i Kisumu splittras nu gruppen och åker ut på olika projekt i Kenya och Tanzania. Det vi har lärt oss av vår tid på Red Cross Kisumu branch går inte att beskriva med ord, men utbytet har varit enormt och vi kommer aldrig att glömma det vi upplevt här!

På onsdagen avslutade vi vår tid på branschen genom att ha en klassisk svensk runda, där alla fick säga vad de tyckte och tänkte om de två veckorna som jag (Paulina), Sofia, Karin, Fanny och Axel varit närvarande. Det blev många varma ord och fina tacktal, och vi avslutade genom att bjuda alla på frukt, läsk och godis. Högtalarna plockades fram, bord plockades undan och det hann bli lite festlig stämning innan skolan, som ligger bredvid, klagade på att volymen var för hög. Ett gott betyg till stämningen på vår sista dag, tycker jag!

Avskedsrunda med frukt.

Det är lite vemodigt att lämna Kisumu, men också spännande att resa vidare och få nya spännande upplevelser! Vi har alla kommit varandra lite närmre än innan, och vi delar två oförglömliga veckor tillsammans! Vem vet, kanske kommer vi tillbaka till Kisumu i framtiden…

Många hälsningar till alla er där hemma!
Paulina och Kisumugruppen

Våra upplevelser i Awazi!

Måndag 30 januari åkte Nyandogruppen: Emma, Therese, Annica och jag samt vår lärare Pija från Kisumu till en liten stad som heter Awazi. Man kan kanske inte ens kalla det stad, mer en väg med lite hus och marknad på båda sidor. Vi kom fram till Röda Korsets kontor runt 12.00 och fick hälsa på alla volontärer och koordinator Kennedy.

Rödakorsaren Kennedy tillsammans med Therese, Annica, Amuta, Sunniva och Emma

Pija lämnade oss och vi checkade in på "Awazi guest house", som är ett hotell drivet av änkor från stad. De var verkligen superhärliga! De tog alla hand om Annica och Emma när de var sjuka. Varje dag sen i måndags (30 januari – 3 februari och 6 - 8 februari) har vi haft fullt program. Vi har fått chansen att se så himla mycket. Vi har besökt skolor, deltagit i flera community member möten om CLTS (Community Led Total Sanitation).

Ett program som Röda korset håller i som handlar om att elever i skolan ska lära sig mer om hygien och hälsa. Det var verkligen superintressant. Eftersom området är präglat av årliga översvämningar som förstör byggnader och orsakar många vattenburna sjukdomar som är dödliga, är det ett måste att Röda korset utbildar och informerar lokalbefolkningen i disaster management! Under ett möte delade Röda korset ut myggnät till dem som bor nära floden, som en förberedelse inför kommande översvämningar då malariamyggen blir aggressivare.

Vi har besökt borgmästaren, ett människorättskontor, barndepartementet, en "child foundation", sockerfabrik mm.

Efter ett tag utökades Nyandogruppen med vår kurskamrat Amuta. Så nu var vi fem glada tjejer som ville se och göra allt som volontärerna hade planerat för oss.

Vid närmare eftertanke är det helt otroligt att vi lyckades genomföra alla aktiviteter som de hade satt upp på schemat åt oss. Vi är så tacksamma för all hjälp och engagemang de visade oss!

Vi hoppas alla att vi kommer tillbaka en dag och ser hur allt ser ut då, tills dess ”tutaonana” (vi ses på swahili)!
Hälsning från Sunniva och Nyandogruppen

Tre dagar i Migori

Amuta, Shpresa, Malin och Tove på väg från Kisumu till Migori. Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. På busstationen stod vi alla och suktade efter den fina bussen med tonade rutor och gardiner, men förstod snabbt att just den inte skulle till Migori. Vår buss var under reparation för tillfället så det var bara att vänta och vänta och vänta.

Efter en timmes väntan kom det en matatu (minibuss) istället. Väskorna kastades upp på taket och vi trängde in oss i bussen. Där började vårt lilla äventyr! Det var en skumpig resa som vi delade med på tok för många resenärer, en tupp, en korg med hönor, barn och griniga tanter. Vår vän Joseph från Kisumu sa till oss innan vi åkte: “En matatu blir aldrig för full.”. Men vi kom fram, lite vilsna och omtumlande stod vi där på Migoris busstation och väntade på att vår kontaktperson Robert, från Röda Korsets bransch i Migori skulle möta oss.
Vår första dag började med möte i deras nybyggda kontor tillsammans med några av Migori-branschens volontärer. Vi pratade tillsammans om hur vårt schema skulle se ut. Vi var alla mycket spända på vad vi skulle få uppleva. Samma dag tog de oss till Sankt Francis, en primary school (lågstadiet) för barn med hiv/aids och barn som har eller har mist sina föräldrar i hiv/aids. Lärarnas entusiasm och drivkraft är beundransvärd.
Dagen därpå blev vi upphämtade på hotellet av Robert och en vän till honom. De tog oss till Kuria, där de har ett FGM- program (female genital mutilation) som stödjer kvinnor som blivit omskurna.
Vi pratade med en man som var distriktsminister och arbetade för kvinno- och barnfrågor samt en aktivist mot kvinnlig könsstympning. Tillsammans med sin familj förmedlar han sitt budskap runt i Kuria. Detta trots att de sociala strukturerna motarbetar dem. Vi avslutade dagen med hemlagad middag hos Roberts familj, Ester och sonen Jens Lemon. Vår nya favoriträtt är sen dess lokal fisk med chapati. Mums!

En ny dag i Migori…
Vi ligger i sängen på kvällen och är genuint glada åt dagen som varit.

Det hela startade med att vi samåkte motorcykel med Robert och hans vän George upp på toppen av kullen vid Kadiki- distriktet för att hälsa på en förening vid namnet Pop widows. Vägen upp gav en behaglig känsla av en värmande sol och en frisk bris som kylde ner kroppstemperaturen till en jämn nivå; idag skulle det bli en fin dag.

Längs vägen såg vi människor som stigit upp med tuppen för att sköta jordbruket, barn som var på väg till skolan, kvinnor som burit ut sina hushållssysslor utomhus och ett flertal kossor och getter som betade på marken. Det skymtades ett litet hus vid toppen av kullen med ett träd med rosa blommor. Vi möttes av glada och energisprudlande kvinnor som välkomnade oss till den gemensamma farmen.

Pop widows är 18 änkor i olika åldrar, deras barn och omhändertagna föräldralösa barn. Deras gemensamma mål är att leva självständigt och självförsörjande. Kvinnorna gjorde stort intryck på oss och vi anser att de är förebilder för alla världens kvinnor.

Dagen fortsatte med ett besök på ett youth centre, som är ett ungdomshus för ungdomar som inte har möjlighet till skolgång alternativt arbete. Vi fick förmånen att möta en teatergrupp med entusiastiska tjejer och killar. Vi utbytte teaterlekar och övningar samt fick en smak av kenyanska dans- och sångkultur. Det var helt underbart! Vi var svettiga och lyckliga.

Men dagen hade ännu inte nått sitt slut. På vägen hem möttes vi av barn som skrek och vinkade “mzungu, mzungu” (viting, viting). Tillsammans stod vi på vägen och sjöng med ackompanjemang av barnen på Malins fiol.

Detta har varit en speciell dag som vi sent kommer att glömma!

Reseberättelse från Shpresa och Tove.

Hej allihopa!

Här kommer en uppdatering från veckan (30 januari till 5 februari) i Kisumu. Gruppen består av Sofia, Axel, Karin, Fanny och mig (Paulina), och vi har under veckan hållit till på Kenyanska Röda Korsets bransch i Kisumu. Under veckan har vi fått följa dess arbete och medverkat med våra kunskaper om barns och ungas rätt i världen.

Måndagen den 30 januari var premiärdagen på Kisumu Red Cross, och vi mjukstartade med introduktion och kulturellt utbyte mellan oss från UiV och anställda och volontärer på branschen. Det var en väldigt givande dag och vi diskuterade bland annat Röda Korsets olika funktioner i Kenya och i Sverige. Det blev en dag fylld av handskakningar, haltande engelska, vilda diskussioner och ett varmt välkomnande!

Blodgivning och blodfobi
På tisdagen besökte vi en blodgivarcentral/blodbank som ligger ett stenkast ifrån branschen. Där fick vi en genomgång av de anställda med massor av information om hur blodgivning går till i Kenya. Lite skakigt för den som har fobi mot blod!!
På eftermiddagen höll vi en workshop om barns och ungas rätt tillsammans med branschens volontärer. Det var en mycket bra eftermiddag.

Under veckan har vi följt Tina Briggs arbete som branschens volontärkoordinator. Hon är från Australien och stannar i Kisumu i ett år. Hon står för största delen av planeringen för de ca 30 volontärer som vistas på branschen varje dag. Hon arbetar för att upprätthålla branschens dagliga aktiviteter genom att uppmuntra volontärernas egna initiativ och förmåga att organisera. Tina gör allt från att samla in pengar till ett hönshus, som ska fungera som en inkomstkälla, till att hålla i lektioner i retorik - allt för att stärka volontärernas engagemang. Hennes arbete har varit en stor del av veckans upplevelser och lärdomar, och vi är verkligen nöjda med hennes handledning!

På torsdagen besökte vi två skolor för att stärka relationen till Röda Korset, få ett utbyte mellan oss och eleverna samt för att prata om hälsa. Först var vi på Kisumu Day secondary school för pojkar. Vi delade med oss av våra kunskaper om skolsystemet i Sverige och lärde oss massvis om skolan i Kenya.

Inför 300 elever på skolan Sinyola Girls.

600 elever på en fotbollsplan
På eftermiddagen åkte vi till en secondary school för flickor: Sinyola Girls. Anledningen till Röda Korsets besöka på skolan var för att prata om hälsa med eleverna. Vår uppgift var att observera och träffa eleverna. Dock visade det sig att den grupp elever som skulle medverka inte var en klass på ca 30 flickor som väntat, utan det var hela skolan samlad på en fotbollsplan! Där satt 600 flickor på varsin stol och väntade på en föreläsning av Röda Korset!

Lite panik och handsvett
Självklart blev det en lite panikartad stämning, och helt plötsligt fick Fanny, Axel, Karin, Sofia och jag rycka in och ha en improviserad föreläsning för 300 personer!!! Med lite möda och handsvett lyckades vi skrika ut barnkonventionens budskap, diskutera rätten till utbildning i en minst sagt praktiskt mödosam 4-hörnövning (diskussionsövning). Efteråt blev vi bjudna på läsk och kakor, och eleverna sjöng tillsammans. En fantastisk eftermiddag som vi sent kommer att glömma!

Skolelever som ger blod.

På fredagen fick branschen besök av två svenska tjejer, Jeanette och Rebecka. Vi lekte krabbstafett, pepparkaksgubbarna och norsk fylla tillsammans med volontärerna. Det hela slutade dock lite olyckligt då Karin stukade foten, men det kompenserade vi genom att äta en underbar indisk buffé på Simba Club.
Veckan avslutades med ett besök på Kisumu Girls, en secondary school i Kisumu. Där medverkade Röda Korset i en bloddonation i skolans matsal. Eleverna fick frivilligt väga sig, testa sig och donera blod. Efteråt bjöds det på läsk och kakor. Ännu en skakig dag för blod-fobikern, men även denna gång blev det ett stort utbyte med diskussioner om kulturella skillnader, skolsystem och framtidsdrömmar.

Röda korsets volontärer och vi leker stafett, pepparkaksgubbarna och norsk fylla.

Några kilo tyngre
Hela veckan har bjudit på nya lärdomar. När man lägger sig på kvällen känns det som om huvudet väger några kilo mer än när man klev upp samma morgon! Vi börjar lära känna folk på branschen, och det råder en varm, avkopplad stämning bland alla. Helt enkelt en superbra vecka.
Onsdag den 8 februari är sista dagen, vilket känns tråkigt.

Många hälsningar från Paulina, Sofia, Axel, Karin och Fanny

Hujambo!

Malin Påhls heter jag som skriver. Genom denna blogg kan ni följa oss på vår studieresa i Kenya och Tanzania - en sju veckor lång resa som hör till den ettåriga kursen "Unga i Världen". Vi hoppas kunna förmedla en inblick i vår vardag här - för att lugna och informera oroliga föräldrar, vänner och bekanta. Och framför allt inspirera blivande kursdeltagare.

Är ni med? Nu kör vi igång!
Vår resa startade den 21 januari från Arlanda. Vi mellanlandade i Doha, Qatar, där vi väntade i långa timmar. Med det gäller att sysselsatta sig - en del lekte lekar, andra satt koncentrerade och pluggade swahili, medan övriga strosade runt och konstaterade att "Ja, nu var vi allt utomlands.".
Ett dygn senare landade vi i Nairobi, Kenya. Känslan av att stiga ur ett luftkonditionerat plan och välkomnas av den varma och tryckande luften var obeskrivlig. Underbart - nu skulle resan vi längtat efter ända sen vi började kursen i augusti starta. Det kändes som om vi landat mitt i Lejonkungens rike, när vi körde förbi det kenyanska landskapet i soluppgången; det var bara lejonen Timon och Pumba som fattades.

Vi spenderade våra fyra första dagar i utkanten av Nairobi. Ganska snart hade vi lindat värdinnan på vårt hostel kring vårt lillfinger. Vi fick bara stå ut med att hon såg oss som barn. Det gäller att uppskatta barnasinnet, och det känns som att det ligger ganska nära det kenyanska folket, att bjuda på sig själva helt enkelt.
En annan ny vän är Joseph från Kisumu. Han äger bussen vi hittills transporterats i. En stor och vit en, dock med afrikanska stötdämpare. Joseph och hans tre vänner har guidat oss runt i Nairobi. Personligen måste jag säga att Kenya är modernare än jag trodde, dock är det inte är svårt att notera de sociala klyftorna när vi kör längs vägarna i Nairobi.

Pa måndag besökte vi LWF - Lutheran World Federation. Vi fick vi en föreläsning om LWF:s verksamhet i Kenya av Sofia Malmquist, som varit lärare på Röda Korsets folkhögskola. De flesta av oss blev nog inspirerade av federationens arbete, fa med flyktinglägren i Kenya. Samma dag introducerades vi också i "Lake Victoria-projektet". På vägen hem besökta vi en lokal marknad ute på landsbygden.

Följande dag besökte vi en park för elefanter - vilka fascinerande djur i olika storlekar och kulör, beroende på hur mycket röd sand de sprutat på sig själva med snabeln och rullat runt i vattengroparna! Därefter lunchade vi på Karen Blixtens Coffee Garden. På eftermiddagen var det dags for girafferna! Oj, så stora och stiliga de var - några av oss fick även ta del av sliskiga giraffpussar. På kvällen åkte vi in till centrum med Joseph och roade oss med kenyansk musik och dans.

Onsdag förmiddag tillbringade vi på Röda Korsets huvudkontor. Vi introducerades på ett välstrukturerat sätt in i dess verksamhet och visades runt i de flesta byggnaderna i anslutning till Röda Korsets olika verksamheter, bl a ambulanscentralen. Mycket intressant! Jag är ganska säker på att de flesta av oss fascinerades över Röda Korsets etablerade och vidsträckta arbete i Kenya. Vi kände oss stolta att få bära Rödakors-pins.

Under torsdagen "guppade" vi runt i Joseph buss på väg till Kisumu. Det tog 11 timmar. Resan gav oss dock en drös fantastiska intryck och vyer av zebror, antiloper, getter och får. Längs vägarna möttes vi även av små barn i skoluniform. När de fick syn på oss började de springa vid sidan av bussen i förtjusning och ropade: "Mzungu, mzungu!" Det tog tag i hjärtat på olika sätt.

Kisumu
Här i Kisumu har vi spenderat två förmiddagar på Röda Korsets bransch, där vi fick ett varmt välkomnande och första hjälpen både i teori och praktik. Många av oss har sen tidigare gått kursen hemma i Sverige, men upplevde att vi fick ta del av kunskap som vi inte fått hemma. Kursen genomfördes av två fantastiska föreläsare, Teddy och Jacob, tillsammans med volontärer från Kisumu med omnejd.
Idag är det söndag. Några av oss besökte gudstjänsten i kyrkan, andra besökte färgglada marknader.

Nu har det gått en vecka, men det känns som om vi har varit har mycket längre. I morgon är det måndag den 30 januari, vilket innebar att vi delar upp oss i tre grupper. Det är dags att besöka andra Röda Kors- branscher: Nyando och Migori. En grupp stannar kvar i Kisumu.
"Hakuna matata!"

Skrivet av Malin Påhls

Karibu!

Karibu betyder välkommen på swahili. Och det är precis vad jag känner att jag är här! Från det att mina kurskamrater och jag anlände till Nairobis flygplats, efter nästan 24 timmars resa, och in i en bil utan bälten, tills att vi kom fram till vårt hotell. Det var en resa i sig! På vägen till hotellet fick vi en känsla för hur det är här i Kenya. Människor strövade runt på gator och verkade inte ha någon brådska, en man hade lagt sig vid vägkanten för att sova och ytterligare en hade gjort upp en lite brasa vid vägen under en bro. Jag var på helspänn hela bilturen; det var sa mycket att se, lukta och komma ihåg. Pga att Kenya fått hot från al-Shabaab, efter att kenyanska trupper gått in i Somalia, plus att Occamposix- rättegången fortfarande pågår, så är inte Kenya/Nairobi det säkraste stället just nu. Men här i utkanten av Nairobi, där vi är märker man inte av det så mycket. En morgon gick några av oss till en lokal marknad där man kan köpa all slags frukt. Vi kunde fråga hur mycket det kostade på swahili, och då skrattade de förstås åt oss. Här är det väldigt viktigt att hälsa, tyvärr är det så att man inte alltid uppfattar vad de svarar, men vi försöker så gott vi kan på vår knaggliga swahili. Hakunamatata! (Inga bekymmer!) Sunniva, Unga i världen