Torsdag i Kisumu

Det är torsdag morgon. Jag vaknar tidigt av tystnaden som omsluter Kisumu. Det karaktäristiska motorljudet från piki-pikis eller det vanliga ljudet från människorna på gatan. Det är redan varmt även om klockan inte passerat nio. Victoriasjön vibrerar av hettan. Värmen slår mot mig när jag möter min kompis Joseph.
Två av kursdeltagarna är sjuka och behöver transport in till sjukhuset. Inget allvarligt, men ett besök på sjukhuset är nödvändigt. Joseph har hjälpt mig att hyra en bil och hans kompis Jack är chaufför för dagen.

Vi sätter oss i bilen för att åka och tanka. Jag undrar varför det är så lite trafik. 'The president is coming' säger Joseph. Ja, just det. Folk har ju pratat om det i dagar nu. Flera gator är avstängda just för detta besök.

'I wish it was like this calm every day' säger Joseph och suckar.
Presidenten som är Kikuy är inte jättepopulär i detta Luo-dominerade område, men har är ändå president och en kändis man vill se. Under den korta färden till macken och tillbaka räknar jag till nio poliser och ett antal militärer som är ute denna dag. Jag tror aldrig jag har sett så många poliser under en och samma dag förut, men de vill väl också se Mr Kibaki.

Presidenten har kommit till Kisumu för att inviga den nya internationella flygplatsen. En strategisk hållpunkt för att utveckla Nyanza-regionen. Vi tankar bilen på OiLibya och åker tillbaka till mitt hotell. Jack hämtar upp kursdeltagarna en bra bit utanför Kisumu och kör dem till Aga Khan-sjukhuset, några timmar senare har de fått både energi och medicin i sig. Jag väntar ut hettan på mitt rum och lyssnar till den ovanliga tystnaden i stan. Dagen förflyter, en del av ljuden återkommer, men tystnade i Kisumu är överhängande. På kvällen hör jag så ett sorl och tutor. Folk är ute på gatan, hurrar, visslar, ropar. Presidenten och hans kortege drar förbi. På fem minuter är det hela över. Nu återkommer de vanliga gatuljuden i Kisumu, piki-pikis, tutande tuk-tuks och snacket på gatan. Precis som vanligt.

/Pija