Tre dagar i Migori

Amuta, Shpresa, Malin och Tove på väg från Kisumu till Migori. Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. På busstationen stod vi alla och suktade efter den fina bussen med tonade rutor och gardiner, men förstod snabbt att just den inte skulle till Migori. Vår buss var under reparation för tillfället så det var bara att vänta och vänta och vänta.

Efter en timmes väntan kom det en matatu (minibuss) istället. Väskorna kastades upp på taket och vi trängde in oss i bussen. Där började vårt lilla äventyr! Det var en skumpig resa som vi delade med på tok för många resenärer, en tupp, en korg med hönor, barn och griniga tanter. Vår vän Joseph från Kisumu sa till oss innan vi åkte: “En matatu blir aldrig för full.”. Men vi kom fram, lite vilsna och omtumlande stod vi där på Migoris busstation och väntade på att vår kontaktperson Robert, från Röda Korsets bransch i Migori skulle möta oss.
Vår första dag började med möte i deras nybyggda kontor tillsammans med några av Migori-branschens volontärer. Vi pratade tillsammans om hur vårt schema skulle se ut. Vi var alla mycket spända på vad vi skulle få uppleva. Samma dag tog de oss till Sankt Francis, en primary school (lågstadiet) för barn med hiv/aids och barn som har eller har mist sina föräldrar i hiv/aids. Lärarnas entusiasm och drivkraft är beundransvärd.
Dagen därpå blev vi upphämtade på hotellet av Robert och en vän till honom. De tog oss till Kuria, där de har ett FGM- program (female genital mutilation) som stödjer kvinnor som blivit omskurna.
Vi pratade med en man som var distriktsminister och arbetade för kvinno- och barnfrågor samt en aktivist mot kvinnlig könsstympning. Tillsammans med sin familj förmedlar han sitt budskap runt i Kuria. Detta trots att de sociala strukturerna motarbetar dem. Vi avslutade dagen med hemlagad middag hos Roberts familj, Ester och sonen Jens Lemon. Vår nya favoriträtt är sen dess lokal fisk med chapati. Mums!

En ny dag i Migori…
Vi ligger i sängen på kvällen och är genuint glada åt dagen som varit.

Det hela startade med att vi samåkte motorcykel med Robert och hans vän George upp på toppen av kullen vid Kadiki- distriktet för att hälsa på en förening vid namnet Pop widows. Vägen upp gav en behaglig känsla av en värmande sol och en frisk bris som kylde ner kroppstemperaturen till en jämn nivå; idag skulle det bli en fin dag.

Längs vägen såg vi människor som stigit upp med tuppen för att sköta jordbruket, barn som var på väg till skolan, kvinnor som burit ut sina hushållssysslor utomhus och ett flertal kossor och getter som betade på marken. Det skymtades ett litet hus vid toppen av kullen med ett träd med rosa blommor. Vi möttes av glada och energisprudlande kvinnor som välkomnade oss till den gemensamma farmen.

Pop widows är 18 änkor i olika åldrar, deras barn och omhändertagna föräldralösa barn. Deras gemensamma mål är att leva självständigt och självförsörjande. Kvinnorna gjorde stort intryck på oss och vi anser att de är förebilder för alla världens kvinnor.

Dagen fortsatte med ett besök på ett youth centre, som är ett ungdomshus för ungdomar som inte har möjlighet till skolgång alternativt arbete. Vi fick förmånen att möta en teatergrupp med entusiastiska tjejer och killar. Vi utbytte teaterlekar och övningar samt fick en smak av kenyanska dans- och sångkultur. Det var helt underbart! Vi var svettiga och lyckliga.

Men dagen hade ännu inte nått sitt slut. På vägen hem möttes vi av barn som skrek och vinkade “mzungu, mzungu” (viting, viting). Tillsammans stod vi på vägen och sjöng med ackompanjemang av barnen på Malins fiol.

Detta har varit en speciell dag som vi sent kommer att glömma!

Reseberättelse från Shpresa och Tove.