Möte med kvinnogrupper och Women Information Window

Under vår tid i Morogoro fick vi möjlighet att bo på en tanzanisk folkhögskola, Bigwa FDC, där vi kunde följa skolans olika verksamheter samt andra projekt som var förlagda i skolans lokaler. VI upplevde skolan som väldigt modern och det verkade finnas en stor medvetenhet gällande kvinnans rätt till utbildning, kvinnans position i samhället, statusförhållanden, yrkesval och dylikt. På skolan kunde man till exempel se flickor som gick på elektriker-, snickar- och fordonsutbildning samt killar som läste om matlagning, hälsa och odling. 

En verksamhet som bedrevs i skolans lokaler var WIW (Women Information Window), där Theresia Shayo, en av lärarna var huvudansvarig. WIW är ett statligt finansierat delprojekt till Women Information Center som grundades i Dar es Salaam 2003. Projektet går ut på att uppmuntra kvinnor  att organisera sig i kvinnogrupper och därefter erbjuda dem information och utbildning av olika slag. Utöver stöd i form av information kunde WIW, och då staten erbjuda en typ av mikrolån. Detta skedde under förutsättning att gruppen visade sig välfungerande och redan hade startat en gemensam välfungerande kassa.

WIW arbetade också med att informera kvinnor om möjligheten till att ansluta sig till en kvinnogrupp samt vikten av information och kunskap. Detta för att som kvinna kunna stärka sin position och skapa sig bättre förutsättningar i samhället.  Vi träffade ett antal kvinnogrupper som hade sin samlingsplats på skolan och fick möjlighet att intervjua några av dessa för att få större inblick i hur deras arbete fungerande.

WIW har fyra huvudkontor i Tanzania med många filialer utspridda över hela landet. Det gör att de har möjlighet att nå ut till fler kvinnor och att komma i kontakt med kvinnor på landsbygden där kunskap och information är väldigt svårtillgänglig.

Shpresa och Fanny

Helgen i Manga Hill

På torsdagen besökte vi skolan där Tom arbetade, Joy Primary school. Satt i drygt en timme och pratade med ägaren, Peter Mdodo. En mycket sympatisk man. Han berättade om det kenyanska skolsystemet.   Och om att han borrat en brunn bredvid skolan som var 114 m djup och kan pumpa upp till 6 000 liter vatten/timme.

Målet var att bygga rör ut till hela byn. Det kändes väldigt bra med tanke på att vi större delen av vår vistelse i Ndhiwa inte hade något vatten. Tänk vad en person med ambitioner kan göra! Vattnet skulle kosta 3 shilling per bucket. Nu betalar vi ca 100 shilling for en liter vatten i affären, coca cola company så klart. 

Fredagen var dagen. Dagen vi skulle sova i byn. Lite nervösa och med spridda förväntningar anlände vi på morgonen. Alla var så glada och mottog oss med öppna armar. Vi gick runt hela dagen och intervjuade familjer. Gjorde två familjeporträtt som jag tror blir väldigt bra.

Vi pratade även med de personer som fått nya LifeStraws några veckor tidigare när några från WAIK hade varit där. Vi undrade hur det fungerade, vilka skillnader familjen kände av, vilka som använder reningsverket osv. När det var läggdags låg vi och fnissade ett tag. Över hur långt hemifran vi var. Liggande i en lerhydda, delade vi alla fyra på en liten säng, vägg i vägg med en stor familj som vi precis lärt känna. Det var intressant!

Intervju med Ruth, tonårsdotter i en familj i Manga Hill

Morgonsolen lyser upp Manga Hill och Axel och Sofia

Vaknade tidigt lördag morgon av att Tom gick ut på åkern och barnen började fixa frukost. Sen följde vi med Tom till hans kyrka. Seventh-day Adventist Church. Mycket speciellt. Alla pratade på luo. Toms dotter Viktorin satt bredvid mig och översatte viskande till engelska. Ingen av oss har mycket vana från kyrkan hemma i Sverige, men det här liknar ingenting vi sett.

Efter en timme gick vi vidare till St Elisabeth Hospital. Manga Hills närmaste sjukstuga. Där fick vi en rundtur och allting var mycket nytt. En kvinna från Schweiz hade finansierat bygget  2008. Vi bad om statistik, hade personalen märkt någon skillnad före och efter att byborna hade börjat använda LifeStraws? Var det någon skillnad på vilja sjukdomar de sökt hjälp för, innan/efter? Hur kan man betala? Nekar sjukhuset om man inte har pengar? Vilka är de vanligaste sjukdomarna? Personalen var mycket hjälpsam. Vi har fått många bra svar!

Dagen avslutades med mat och spel i Toms hus. Vi hade med oss bärbart schack och fia med knuff. Alla var nyfikna och precis före läggdags spelade  vi kort, sjuan, tillsammans. En mycket bra helg med andra ord!

Rosalyn, en av Toms fruar försöker få Sofia att äta ännu mer mandasi (en degklump)

Viktorin, Toms dotter, häller upp kenyanskt te och har förberett chapati till lunch.  

Under projektets gång fick vi även ett heldagsmöte med PLAN International. Och medverka på en informationsdag som handlade om vikten av vatten och sanitet. Då pratade vi inför 1 000 personer! Jag har inte riktigt smält det ännu. Vårt projektet var otroligt givande, hade ingen aning om i förväg vad vi skulle få uppleva. Nu ska vi ta god tid till reflektion...

Tack för oss / Vattengruppen.

Sofia

En del av publiken på informationsdagen på Ndisi Primary school. 700 elever och 300 vuxna närvarade. 

Manga Hill

Mitt namn är Sofia Wiklund och jag har mitt projekt tillsammans med Therese Mörk, Axel Kollberg och Karin Nilsson. Vi hade turen att i Sverige få kontakt med en liten svensk organisation, WAIK. De arbetar för att förse människor i Nyanzaprovinsen i Kenya med rent dricksvatten. Vi visste sedan innan att det var vattenfrågor vi var intresserade av, så det passade oss perfekt. Under hösten har vi träffat representanter från WAIK på en kaffe och kommit fram till bra arbetsuppgifter åt oss. Det kändes skönt att vi hade ett litet hum om vad vi skulle göra när vi började var svettiga matatu-resa från Kisumu till lilla Ndhiwa, utanför Homa Bay.

Vi kom fram måndagen den 13 feb. Dagen efter åkte vi till Manga Hill. 40 minuter picki picki (motorcykel) upp i bergen. Först på en asfalterad väg, sen på ängar och över grodor. Det är verkligen långt ut på landet. Det är i denna by som vi skulle spendera den största tiden av vårt projekt. WAIK hade tidigare delat ut vattenreningsverk, LifeStraws. En familj kan filtrera upp till 18000 liter vatten innan den slutar fungera. I ungefär 2-3 år räcker det för en normalstor familj. Det ar en kortsiktig lösning. Föreningen hoppas även på att kunna hjälpa till med en mer långsiktig lösning! Och vår uppgift var att gå runt och dokumentera, fotografera. Se om alla förstod hur allting fungerade.

Alla familjer bodde utspridda i lerhyddor. Nar jag hade fått byn beskriven för mig hade jag föreställt mig en liten gata med massor av hus överallt. Men det är mer familjegrupper av hyddor utspridda på otroligt stora ytor. Tom, vår kontakt i byn sa att det uppskattningsvis finns 400 tomter och att det bor drygt 1000 personer i Manga Hill.

Therese och jag och en familj som vi har intervjuat.

Vi gick runt i drygt tre timmar för att hälsa på alla och se hur de använde sina LifeStraws. Vad utmattad man blev. Men det var underbart uppfriskande! Och vilken kulturkrock. För i varje hus vi gick in i bad familjen en bön. Man är tvungen att tacka ja till allt som erbjuds. Som tur var hade vi lyckats förmedla att vi var vegetarianer. Så vi såg inga tarmar eller liknande. Men det blev mycket kenyanskt te (vatten, lite mjölk och chokladpulver) och chapati. Vi kändes oss välkomna, alla var vänliga och tillmötesgående.

Vi frågade en kvinna, Tabita, vad som var den största förändringen i byn sen hon flyttade dit på 70- talet. Hon svarade ärligt att den största förändringen skedde förra året, januari 2010, när hon kunde börja rena sitt vatten. Då började vi inse hur stort det här faktiskt är!

                   Hemma hos Tabita. Vi skalar jordnötter till lunch.

Tom och hans två barn. 

Vi träffade Toms två fruar Rosalyne och Benta. Polygami är väldigt vanligt i Kenya. Karin, djurälskaren i gruppen blev kär i familjens hundvalp. De döpte hunden efter henne. Vi spenderade 2 nätter i Manga Hill i helgen. Mer om det i ett senare inlägg.

Karin hämtar vatten som ska renas.

Sofia